Trotssyndrom

Den som har umgåtts med barn i treårsåldern vet vad trots innebär. Svaret på det mesta blir "nej" eller "vill inte" och utbrott, stora som små, är ofta en del av vardagen. Men det trots treåringen uppvisar ser vi på som en sund fas av barnets utveckling. När trotsbeteenden blir värre och varar under en längre tid kan det bli ett allvarligare problem. Då pratar man inom barn- och ungdomspsykiatrin om trotssyndrom. För att diagnosen ska sättas ska trotset vara av den omfattningen att det blir ett systematiskt mönster av negativa beteenden, som tydligt påverkar hur väl barnet eller tonåringen fungerar i vardagen.

I diagnosmanualen DSM-5 nämns bland annat kriterier som att barnet ofta tappar besinningen, ofta grälar med vuxna, vägrar underordna sig vuxnas krav och regler, ofta är lättretade och stingsliga, ofta är arga och förbittrade, ofta är hämndlystna eller elaka. Många av dessa kriterier är helt vanliga beteenden hos barn och tonåringar, därför måste minst fyra av dem som nämns i manualen uppfyllas under minst sex månader i sträck för att diagnosen trotssyndrom ska sättas.

Men trots kan även vara symptom på andra diagnoser. Dvs man reagerar med trots när man inte klarar av att kommunicera med omvärlden på annat sätt. Det kan vara möjligt att få denna diagnos, fastän det kan vara fråga om ADHD eller AST. 

Psykologerna ser även problem med att sätta denna diagnos, då beteendet inte försvinner så lätt om man fastställer den. Trotssyndrom har även en negativ klang, och gör att man kanske inte bemöter barnet med positiv syn. Då är det svårt att få denna negativa spiral att svänga. 

Kognitiv beteendeterapi samt föräldrastöd har gett positivt resultat i habiliteringen av dessa barn med trotssyndrom.